Därför lever jag. Senaste månaderna har det hänt massor. Och ingenting... Inte förren snart. Eller senare... Men jag lever och andas. Därför finns jag. Det kommer bli mer bloggning, men inte nu. Inte riktigt än. Och bloggen kommer kanske ändra inriktning en aning. Kanske...

Men det är samma tant, samma knäppisCaisisen som bloggar. Exakt samma person!

Har ärligt inte varit inloggad här på EVIGHETER men så såg jag att det faktiskt var någon som snokade runt här ändå. "Hej hej! Vem är det som vill hålla koll på mig?"   

I morgon är det fredag, en väldigt speciell fredag. Faktiskt. Men först ska jag sova och sen jobba lite.

Den som väntar på något vackert...?

Tjingeling på er och

Over and out!

För ni är superduktiga på att kommentera! JIPPIE!

Bjuder därför på filodegsinbakta bär med Baniljsås! MMMMMMMUMS!

Tack för att ni lyfter mig och att ni kommenterar!

Over and out!

För ett tag sen så fotade många av mina bloggkompisar innehållet i handväskor/fickor/handskfack osv. Har länge försökt undvika men i fredags när jag började få lite bråttom till bussen så råkade jag göra det man inte ska, nämligen vända upp och ner på min handväska. Och i oredan tänkte jag att "AAHHH, detta ska jag fota och göra ett tråkinlägg om den dan jag bara gnäller för min rygg/nackes skull".

 SÅ! Varsågod. Innehållet i tantens handväska är....;

En SL-remsa med fler klipp på. Vi åkte ju nästan bara taxi när vi väl var i Stockholm så varför köpte vi remsor...?!

Bilnyckel, men det mest spännande är att detta är reservnyckeln, den som SKA hänga i skåpet och den jag alltid är så förbannad för att den inte gör det när den behövs (AHA, DÄR var den)

Massor med mynt (I torsdags när vi var på bio blev jag fruktansvärt irriterad på den enormt långa kön till P-automaten och bet mig själv i tungan. Varför tog det tid? Alla betalade parkeringen med kort och så även jag. 34:- hade jag nog haft i mynt va?)

Läkerolask. Tom. Har varit det sen 2 veckor (alltså fredagen när vi flög TILL Stockholm...)

Nagelfil (jag vet att jag har en någonstans men kan aldrig hitta den när den behövs)

Panik-kit (mascara, läppglans och kajal)

Plånbok. Självklart! Vart skulle den annars vara? (I makens bil händer det att jag glömmer den...)

Snus. Jupp! Konfirmerat... Vanesnusning pågår! Har tagit 1 pris i dag...

På det hela taget insåg jag att min handväska hade ABSOLUT inget roligt innehåll... Men sen när jag dubbelkollade blev det inte ett så tråkigt blogginlägg av det ändå *S*

Over and out!

Blev det i fredags. Tjejerna från jobb, de få vi är, drog till Sankt Gertrud och njötav god dricka, god mat och underbart sällskap. Ibland är det bara så skönt med att ses utanför jobb, i civila kläder och under helt andra former! Inga krav och ingen som hummar över att vi står och snackar (jodå, vi är likadana allihop, snacksaliga som få)...

Det blev öl och liten plockbuffé. Inget överdådigt men om man betalar 5:- så kan man ju inte förvänta sig annat än lättbuffé. Sen å andra sidan fick man gå hur många gånger man ville. Allt serverades på salladsassietter så det blev ett par vändor för att mätta oss!

Vi drog vidare till Bishops Arms och min kollega träffade där på en fd lärare. Världen är bra liten ibland, hans kompis kom från mina hemtrakter så vi snackade barndomsminnen *S*

Kolla in sockerpinglorna!

Tydligen var jag fullare än vad jag själv kommer ihåg (så pass så jag inte orkar hålla ögonen öppna...)

Kvällen blev HELLYCKAD! Superskoj! Superlativsunderbart! Något som jag hoppas vi gör igen.

Resten av helgen har det inte blivit många knop. Gnällkärringen har vaknat igen då grådassevädret inte vill ge med sig. Nacken värker, illamåendet kommer och går och kroppen stretar. Jag försöker bita ihop och inte gnälla då det finns de som har det ännu värre... Tyvärr går inte det så bra alltid och det drar ner stämningen på mitt humör. Ska avsluta gnällbloggningen direkt och gå på nästa inlägg!

Over and out!

När jag röjde garderoben fann jag den här, längst ner, längst bak. Skäms nästan att jag har den kvar. Men jag använder den emellanåt. Minns de varma sommarveckorna på Äventyrsland och med de mysiga russen och de två stora nordisarna som var mitt ansvarsområde. Mitt första riktiga sommarjobb!

En stiligt grön pikétröja. Urtvättat tryck på ryggen, mjuk i tygen men med en fantastisk kvalité!

Vilken sommar det var! Så sjukt roligt vi hade... Jag tog studenten och jobbade sen både på Äventyrsland och ett elevhem och hann samtidigt rida eller köra varje dag hela sommaren. Vi festade bra och var iväg på misslyckad midsommarfirande i Ängelholm (den midsommaraftonen det bara var +2 på natten och vi skulle tälta?!?! Har för mig nyårsafton hade +4 det året...) Åkte även på Vattenfestivalen, hann avklara minst 3 pojkvänner och även en påstådd flickvän *asg*. Det var sommaren ALLT hände! Vi simmade med hästarna i Ringsjön och red dagslånga långritter... Hur hann man med allt egentligen?

Förstår ni nu varför den där gröna trasan får följa med mig vart jag än flyttar. Kanske inget jag har på mig som fintröja... Men! Den finns med. För att bevara ett underbart minne. För att få tanten att komma ihåg att jag var ung och galen då. För att berätta för er att glimten i ögat fortfarande finns, jag gillar att ha många bollar i luften och att jag aldrig skulle tacka nej till ett rave (rejv på svenska=hög dunkande musik och ungdomar som dansar monotont i timmatal, eller i flera dygn) om någon ville ha med en fossil! Jag kommer ihåg! Jag hade ett liv innan jag blev mamma/fru/husägare/vuxenpoängsinnehavare!

Sån e jag! Eller sån VAR jag! Men glimten finns. I morgon blir det After Work med tjejligan från jobb, mycket nice, och innan dess har jag några timmars slit. Så nu måste jag sova! Jag undrar om jag hann sova något sommaren -96... För DET har jag glömt!

Over and out!

Tänkte om jag nu ska fortsätta blogga så måste jag bjuda lite på mig själv och låta er få veta hur mina mornar ser ut. Kanske inte alla, jag försöker variera mig emellanåt, men i princip de flesta.

Kl 05.05 ringer klockan, jag snoozar 10 min.

Kl 05.15 ringer klockan IGEN och om jag nu orkar mig upp så blir det nu... Eller så snoozar jag en gång till. Det gjorde jag i morse.

Kl 05.25 ringer klockan ännu en gång. Jag tvingar upp ögonen, burrar in mig under täcket och inser att utanför (täcket, inte huset) ligger temperaturen på minus 10. MINST. Så jag snoozar en gång till... Försöker sen somna om medans jag känner efter om jag har fått ett plötsligt benbrott eller någon annan form av kroppsåkomma som är en giltig anledning till frånvaro den dagen som det är grupparbete på jobb (obligatorisk närvarodag). Finner ingen anledning att stanna hemma (trots att huvudet känns tungt som betong, kroppen stel som brunnen betong och piggar vassa som armeringsjärn hugger i min rygg). 

Tvingar mig upp, glor ilsket på klockan och inser att jag hade kunnat snooza en gång till. OM jag somnat direkt. Mödosamt men snabbt (golvet är ISKALLT) rafsar jag ihop mina kläder och börjar klä på mig. Kommer ihåg att jag slängde strumporna i tvätten kvällen innan. Öppnar min garderob... Inga strumpor i strumplådan! Tänder lampan och väcker maken när jag får ett mindre vulkanutbrott när jag endast finner ett par tunna ankelstrumpor eller ett par stödstrumpor (som jag behållt sen graviditeten och borde förpassat till soporna för länge sen). När det pyroklaktiska molnet lagt sig, maken somnat om och jag i ilskan rotat fram de begagnade strumporna från smutskorgen och väl sitter på toa ringer klockjäkeln igen. Precis när jag satt mig... Och maken somnat om... Just det, jag glömde stänga av larmet! Kniper av strålen och skyndar mig in till klockan (mobilen men jag refererar den som klocka) som ligger i min säng. Maken vaknar och slår ett småirriterat öga på mig (jag vet, jag är en ELAK människa), jag hasplar ur mig "Puss, älskar dig, ha en bra dag?" och hoppas innerligt att inte det lilla monstret vaknar oxå(en annan historia).

Väl klar på toa, mascara på, tänderna borstade osv så smyger jag nerför vår trappa som knarrar som besatt, inser att klockan är på tok för mycket för att ens tänka på att jag ska hinna med att bre smörgåsar till frukosten, blänger lite på termometern och inser att trots att jag är sen lär jag bli ÄNNU senare då utetemperaturen ligger på -4 och det betyder tantens favvogöra kl 05.59; Skrapa bilrutor. TJOHOOOO!

Kl 06.02 sitter jag äntligen i bilen. Men en vädjan om att kyla inte betyder halka och att dimman bara är tillfällig och något som försvinner när jag kör ut ur byn (YEAA, RIGHT). Det är med nöd och näppe att man på 25 minuter tar sig i mjölkdimma, via Sturup, till Svedala... Jag kan det. Och min bil! Vi tillsammans!

Detta resulterade i ett efterskalv när jag väl kom hem. Min underbare make tog hand om matshopping, matlagning och fix så tog jag tag i bombnedslaget som jag lämnat på golvet utanför min garderob...

Innehållet från min garderob innan jag satte igång...

Inga nya strumpor behöver jag inte! Däremot har jag 6 st som söker make/maka... Om någon har en ensam av modell samma sommina så hör av er! Alla är utan hål, rena och absolut ensamma!

Så kan mina mornar se ut!

Over and out!

Har nu haft ett par veckor av känslokaos, sjukdom och tankeverksamhet. Har bestämt mig för att låta er bestämma! Jag vet att läsarna finns kvar, det ser jag på besökarstatistiken. Är någon verkligen intresserad av vad som kretar runt tanten? Eller ska jag forma om detta till en ren matblogg? Mat och natur? Mat, natur och träning till och med?

Ni får välja! Ska jag skriva (jo, jag saknar bloggandet lite ändå, trots allt) och vad vill ni läsa?

Over and out!

Under mina år som arbetslös, ensamstående mamma och med en förbaskat ansträngd ekonomi lyckades jag alltid ha råd till att föda, klä och underhålla mina barn. Jag har aldrig missat en räkning, aldrig behövt söka bostadsbidrag (även om jag säkert hade fått) eller socialbidrag, trots att pengarna nästan var slut redan den 17:e och jag fick trolla med ingredienserna så att där fanns ett mål mat varje dag. Så även för mina hästar. De har ALLTID gått först. Javisst har man fått ge avkall på en träning, jobba ihop en stallhyra i form av lite kroppsarbete (gräva, måla, riva, bära, alltid fanns där något). Men ALDRIG fanns tanken där.

För inte så länge sen tog jag det fruktansvärt jobbiga beslutet att sälja min sista häst. Den hästen som jag tidigare hade lovat att han aldrig mer skulle få flytta från mig. Jag svek honom... Inte på grund av pengar. För äntligen har jag hamnat i den sitsen att jag inte behöver vända på varenda krona, inte behöver tänka på att jag måste handla den billigaste maten, inte behöver välja de sämsta på hyllorna. Jag är lyckligt lottad! MEN!

Beslutet kom på grund av den enkla anledningen att för en gångs skull satsar jag på MIG. MIN karriär, MITT jobb, MIN inkomst och MIN framtid. Detta betyder att min egentid är betydligt mindre än tidigare då jag jobbar heltid och anser att det får vara min "egentid" just nu. Fritiden är den tid jag tillbringar med familjen, inte i stallet. Så jag gjorde valet för att jag inte har tid... Jag sålde min älskade livskamrat för en spottstyver. Bara för att jag blev lovad att han skulle få ha det bra och få stanna. Inget mer flytta runt, inget mer flänga hit å dit, bara vara häst och få det han behöver; ett stabilt hem. Något jag uppenbarligen inte lyckats ge honom den sista tiden.

Den hästen som har lyft mig under dessa år som arbetslös. Min terapi, min enda sanna vän... Jag har svikit honom. I går fick jag besked på att han är till salu igen. Jag har en vän som för ett tag sen förklarade varför han ansåg att hästmänniskor är oseriösa och jag försökte omvända honom och få honom att förstå att "Så är ju faktiskt inte alla hästmänniskor, vännen". Denna vän fick ett meddelande av mig. "Nästa gång vi ses, slå mig hårt med knuten näve rakt i ansiktet för det gör inte lika ont som slaget jag precis har fått".

Jag borde egentligen inte skriva detta men jag mår så fruktansvärt dåligt just nu. Jag känner mig sviken, genomlurad och förtvivlad. Vad händer nu? Jag har bara mig själv att skylla. Jag och min korkade, genomblonda, blåögda personlighet. Varför ska jag alltid se det bästa hos alla?

Beslutade i morse att jag aldrig mer ska rida, aldrig mer vistas i närheten av hästar OCH hästmänniskor för så lurad jag känner mig just nu, det vill jag inte utsätta mig för igen. Kära vänner, ni som är SERIÖSA! Ta inte åt er, för jag vet att ni finns. Ekastigagänget t.ex Ni är fan bäst! Hade jag bara bott hemma i Stockamöllan... Vad hade jag gjort utan er tidigare..!?

Detta innebär även ett avslut på bloggen. Jag ger upp! Finns inget roligt mer just nu. Inget mer jag vill dela med mig av. Det jag gör i framtiden är privat ochvill ni veta något finns jag på telefon!

Ett minne blott...

Over and out!