... må vara uppför ibland men med de jag älskar och de som betyder allt för mig!

Hur principfast bör man vara? Får man lov att ändra sig? Hur blir man bemött om man helt plötsligt kommer med ett "ja" när man så länge har nekat och står bestämt fast vid att "ett nej är ett nej". Beror det på mognad eller på hur man blir formad utefter livets väg.

Får man lov att fatta beslut som man senare kommer att ångra? Eller ska man som vuxen inte ångra sig utan acceptera att "såhär blev det" och inte tänka på "såhär kunde det ha blivit". Vissa beslut som vi tar utmed livets väg ser jag som vägskäl. Sen står man där och vaggar... Höger-vänster-höööger (inga bilar, då går vi över?) Tänk om det varit så lätt!

Jag har trampat på tår, jag har sårat och jag har varit 100 % ärlig och fått en jäkla massa skit för det. Men de som vet att min övertygelse även den kan vackla emellanåt står ändå kvar. De står kvar. Eller följer mig utmed min väg, på sin egen väg. Den som ibland går samma sträckning som min. Stundom ganska krokig, hal, hålig och med grovt makadam där man snavar och stukar sig. Men det är MIN väg. Och JAG bestämmer den.

Ibland vill man hjälpa andra att välja sin väg vid ett sådant vägskäl. Vägleda. Styra åt ett håll för att man vet att det är den enda rätta vägen. Tyvärr kan det missuppfattas... Valet är den 4-filiga motorvägen, den med gräddfil. Varsågod säger jag nu i efterhand! Ta du den. Olycksfrekvensen på motorvägar är betydligt högre än på min fjuttiga skogsväg. Men min väg är inte din och de kommer aldrig följa samma sträckning. Du gjorde ett val, ditt val. När ska man sluta bry sig...?

Over and out!