Under mina år som arbetslös, ensamstående mamma och med en förbaskat ansträngd ekonomi lyckades jag alltid ha råd till att föda, klä och underhålla mina barn. Jag har aldrig missat en räkning, aldrig behövt söka bostadsbidrag (även om jag säkert hade fått) eller socialbidrag, trots att pengarna nästan var slut redan den 17:e och jag fick trolla med ingredienserna så att där fanns ett mål mat varje dag. Så även för mina hästar. De har ALLTID gått först. Javisst har man fått ge avkall på en träning, jobba ihop en stallhyra i form av lite kroppsarbete (gräva, måla, riva, bära, alltid fanns där något). Men ALDRIG fanns tanken där.

För inte så länge sen tog jag det fruktansvärt jobbiga beslutet att sälja min sista häst. Den hästen som jag tidigare hade lovat att han aldrig mer skulle få flytta från mig. Jag svek honom... Inte på grund av pengar. För äntligen har jag hamnat i den sitsen att jag inte behöver vända på varenda krona, inte behöver tänka på att jag måste handla den billigaste maten, inte behöver välja de sämsta på hyllorna. Jag är lyckligt lottad! MEN!

Beslutet kom på grund av den enkla anledningen att för en gångs skull satsar jag på MIG. MIN karriär, MITT jobb, MIN inkomst och MIN framtid. Detta betyder att min egentid är betydligt mindre än tidigare då jag jobbar heltid och anser att det får vara min "egentid" just nu. Fritiden är den tid jag tillbringar med familjen, inte i stallet. Så jag gjorde valet för att jag inte har tid... Jag sålde min älskade livskamrat för en spottstyver. Bara för att jag blev lovad att han skulle få ha det bra och få stanna. Inget mer flytta runt, inget mer flänga hit å dit, bara vara häst och få det han behöver; ett stabilt hem. Något jag uppenbarligen inte lyckats ge honom den sista tiden.

Den hästen som har lyft mig under dessa år som arbetslös. Min terapi, min enda sanna vän... Jag har svikit honom. I går fick jag besked på att han är till salu igen. Jag har en vän som för ett tag sen förklarade varför han ansåg att hästmänniskor är oseriösa och jag försökte omvända honom och få honom att förstå att "Så är ju faktiskt inte alla hästmänniskor, vännen". Denna vän fick ett meddelande av mig. "Nästa gång vi ses, slå mig hårt med knuten näve rakt i ansiktet för det gör inte lika ont som slaget jag precis har fått".

Jag borde egentligen inte skriva detta men jag mår så fruktansvärt dåligt just nu. Jag känner mig sviken, genomlurad och förtvivlad. Vad händer nu? Jag har bara mig själv att skylla. Jag och min korkade, genomblonda, blåögda personlighet. Varför ska jag alltid se det bästa hos alla?

Beslutade i morse att jag aldrig mer ska rida, aldrig mer vistas i närheten av hästar OCH hästmänniskor för så lurad jag känner mig just nu, det vill jag inte utsätta mig för igen. Kära vänner, ni som är SERIÖSA! Ta inte åt er, för jag vet att ni finns. Ekastigagänget t.ex Ni är fan bäst! Hade jag bara bott hemma i Stockamöllan... Vad hade jag gjort utan er tidigare..!?

Detta innebär även ett avslut på bloggen. Jag ger upp! Finns inget roligt mer just nu. Inget mer jag vill dela med mig av. Det jag gör i framtiden är privat ochvill ni veta något finns jag på telefon!

Ett minne blott...

Over and out!