Under mina år som arbetslös, ensamstående mamma och med en förbaskat ansträngd ekonomi lyckades jag alltid ha råd till att föda, klä och underhålla mina barn. Jag har aldrig missat en räkning, aldrig behövt söka bostadsbidrag (även om jag säkert hade fått) eller socialbidrag, trots att pengarna nästan var slut redan den 17:e och jag fick trolla med ingredienserna så att där fanns ett mål mat varje dag. Så även för mina hästar. De har ALLTID gått först. Javisst har man fått ge avkall på en träning, jobba ihop en stallhyra i form av lite kroppsarbete (gräva, måla, riva, bära, alltid fanns där något). Men ALDRIG fanns tanken där.

För inte så länge sen tog jag det fruktansvärt jobbiga beslutet att sälja min sista häst. Den hästen som jag tidigare hade lovat att han aldrig mer skulle få flytta från mig. Jag svek honom... Inte på grund av pengar. För äntligen har jag hamnat i den sitsen att jag inte behöver vända på varenda krona, inte behöver tänka på att jag måste handla den billigaste maten, inte behöver välja de sämsta på hyllorna. Jag är lyckligt lottad! MEN!

Beslutet kom på grund av den enkla anledningen att för en gångs skull satsar jag på MIG. MIN karriär, MITT jobb, MIN inkomst och MIN framtid. Detta betyder att min egentid är betydligt mindre än tidigare då jag jobbar heltid och anser att det får vara min "egentid" just nu. Fritiden är den tid jag tillbringar med familjen, inte i stallet. Så jag gjorde valet för att jag inte har tid... Jag sålde min älskade livskamrat för en spottstyver. Bara för att jag blev lovad att han skulle få ha det bra och få stanna. Inget mer flytta runt, inget mer flänga hit å dit, bara vara häst och få det han behöver; ett stabilt hem. Något jag uppenbarligen inte lyckats ge honom den sista tiden.

Den hästen som har lyft mig under dessa år som arbetslös. Min terapi, min enda sanna vän... Jag har svikit honom. I går fick jag besked på att han är till salu igen. Jag har en vän som för ett tag sen förklarade varför han ansåg att hästmänniskor är oseriösa och jag försökte omvända honom och få honom att förstå att "Så är ju faktiskt inte alla hästmänniskor, vännen". Denna vän fick ett meddelande av mig. "Nästa gång vi ses, slå mig hårt med knuten näve rakt i ansiktet för det gör inte lika ont som slaget jag precis har fått".

Jag borde egentligen inte skriva detta men jag mår så fruktansvärt dåligt just nu. Jag känner mig sviken, genomlurad och förtvivlad. Vad händer nu? Jag har bara mig själv att skylla. Jag och min korkade, genomblonda, blåögda personlighet. Varför ska jag alltid se det bästa hos alla?

Beslutade i morse att jag aldrig mer ska rida, aldrig mer vistas i närheten av hästar OCH hästmänniskor för så lurad jag känner mig just nu, det vill jag inte utsätta mig för igen. Kära vänner, ni som är SERIÖSA! Ta inte åt er, för jag vet att ni finns. Ekastigagänget t.ex Ni är fan bäst! Hade jag bara bott hemma i Stockamöllan... Vad hade jag gjort utan er tidigare..!?

Detta innebär även ett avslut på bloggen. Jag ger upp! Finns inget roligt mer just nu. Inget mer jag vill dela med mig av. Det jag gör i framtiden är privat ochvill ni veta något finns jag på telefon!

Ett minne blott...

Over and out!

Men jag anser mig själv vara värdig lite ledighet! Trots att man känner av lågkonjukturen på produktionstakten så har jag mer än tillräckligt på jobb. Ibland känns det lite tråkigt att mina kollegor kanske inte har fullt så mycket att göra och arbetsmoralen sjunker då någonstans under golver på Centralförrådet. Skev arbetsfördelning?

Som sagt, jag gnotar på som en liten gnu och får gjort så mycket jag hinner med. Likadant här hemma! I går passade jag på att plantera lite lökar som jag fick förra helgen (tack kära vänner för den fina presenten) och Narcisser och krokusarna är nere i jorden. Nu ska jag bara hitta en lämplig plats för mina blåa tulpaner.

Monsterungen vaknade i morse kl 04.20 och har sedan dess haft energikick 120 knyck. Vi försökte mysa en stund i sängen men det var helt överskattat tyckte han... "Dinosaurien ville inte sova mer" utan åt på mig så jag kom upp. Fast morgonen har varit avslappnad med lyxlatte och rostiga mackor. Planen var att vi skulle hinna med en biltvätt innan tjejerna slutar skolan men nja, tanten är INTE sugen alls på det! Borde ta tag i tvätten, den färdigvikta (YES, det slipper jag). Och disken... Och kanske lite dammsugning... Och en liten lunch med sonen oxå!

Over and out!

Då jag bor i paradiset och har skogen runt hörnet så vill jag dela med mig av allt det vackra. Tyvärr var inte dagen den ultimata att fotografera då dimman låg tjock men visst är färgerna fina?!

Det riktigt brinner i Toppeskogen! Hoppas på solsken i morgon då jag har tagit mig ledigt och ska mysa med sonen innan tjejligan blir fulltalig igen.

Här kommer lite mer bilder från i morse...

Jo vi hade MJÖLK ute hela dan! Välkommen till skånsk vinter...

Sen gillar jag ju att bjussa på mig själv så vassego! Min nya vintermössa.

Onödigt vetande kanske men är det något som jag är riktigt grym på så är det att skala äpple i en hel, lång bit. Förra helgen när vi hade fest bjöds det på äppelpaj och jag skalade så klart massor!

Den nalkande helgen bjuder på gubbfri lördag då maken ska ut och fira ut det gamla och in det nya. Storfräsaren och min alldeles egen lagerschäfer har blivit utesäljare med tjänstebil, jobbdauta och HTC. Mycket händer i min älskade makes liv just nu!

Så tjejligan och lillfisen ska ha lördagsmys och jag tar tacksamt emot filmtips som tonårstjejer, mammor OCH lillsyrror kan gilla! Söndagen blir det kanske bilshopping... Kanske!

Men först måste barnen ha vettiga utekläder. Så i morgon, direkt när töserna slutat skolan så blir det shop till vi droppar! Nu ska jag mysa ner i min säng och SOVA! Sova så jag är utvilad och orkar en heldag med min helvilda 3-åring!

Over and out!

  TJOHOOO! Ville bara förmedla en känsla...

Har jag äntligen ändrat header. En annan liten detalj är ändrad...

Händer en hel del men har ett uppfuckat internet som jag inte orkar bråka med just nu!

Beslutet är taget, papperna påskrivna. Jupp...

  Älskar dig bäbis men nu är det dax att ta farväl...

Over and out!

Men det gäller inte riktigt i mina hemtrakter.

Då vädret var fint och hela gänget någorlunda villiga att röra på sig så packades det muffins och dricka i lilla ryggan, vantar och bekväma skor snörades på och iväg promenerade vi. Alla 5. Med sikte på en timmespromenad upp i skogen. Ungefär...

WOW! Tanten fastnade på en bild! Inte ofta det händer att fossiler fastnar...

Sonen hittade även ett dinosauriebo, dock utan ägg!

  Men lite längre upp i skogen fann vi äggskal, bestämde oss för att dinosaurerna säkert hade sprungit iväg för att vi skrämde dem...

  Sen blev det fika och muffins som töserna hade gjort!

Vavlan fastnade oxå på en bild, eller framsidan av henne... Nu kommer hon slå på mig igen för att hon hamnar i bloggen *S*

Sen gick vi!

  Och gick...

  Och gick!

  Uppför och uppför! Ända upp till Kullatorpet. Vi passerade det som är de högsta platserna i vår del av Skåne, bla järnhatten och Kullaklint som mäter 150 m öh!

Backe upp och backe ner blev det och efter ca 3 timmar var vi hemma igen. En liten tapper skara som efter nogranna uträkningar varit ute på 1,2 mils promenad till skogs! Längst bort i skogen så högt upp ni ser på bilden ovanför var vi!

Den jag var mest stolt över var lillfisen. Ja visst var det lite klagomål på "trött maaammaaa" men det gick snabbt över så fort vi pratade om något annat. Så med en snabb sammanfattning så kommer 5 st under detta taket sova gott i natt!

  I allra högsta grad dessa 2 tappra små människor!

Over and out!

Bloggen blir tyvärr lidande. Jag orkar helt enkelt inte med att blogga. Hästarna finns inte i mitt liv på samma sätt längre och att bara skriva om mig och mitt liv just nu är mindre peppigt. Sen händer det massor runt omkring mig just nu. Saker som jag inte ska skriva om och saker jag inte vill skriva om. Det enda jag vill och kan skriva är att vissa saker är enbart positiva så det är ingen djup deppression. Men det snurrar massor och jag känner tidvis att jag står i mitten och tittar runt på allt som snurrar och det enda som står stilla, det är jag.

Min förbaskade tjurskallighet får mig att svälja massa skit och trots att jag bör göra något åt ett orosmoment så biter jag ihop och låter mig förnedras. Mobbing? Just nu orkar jag inte konfrontera människan...

Bagatellsaker som materiella ting får mig att bli mer eller mindre irriterad och ännu mer förvirrad. Trots att det egentligen inte är något problem så tänker jag enormt mycket på konsekvenserna. Men HALLÅ, det är en plåtbit liksom...

Bitterheten som är följden av mitt beslut angående mitt "hästuppehåll" har fått följder i form av en nerstämdhet och en stor längtan av att få komma ut i skogen en LÅÅÅÅNG runda. Varför kan man inte bara ha en vän med en häst i en skog som VILL låna ut en häst en fin höstdag? Jo just det... Den dagen jag kunde låna hästen var jag upptagen med annat! BLÄÄÄÄÄ!

Och återigen snurrar tankarna om min förbaskade kängurupung på magen. Mina 5 kilo hud som hänger och slänger och som enbart är i vägen! SÅ, nu är det skrivet! FAN vad jag hatar mig själv för att jag tidigare har misshandlat min kropp =(

Just i dag är jag helt ensam. Maken är på kurs, sonen i LA och töserna i Tiffanytown. Ensammast i världen! Och ni som känner mig vet att jag HATAR att vara själv, sova själv. Panikångest, kan inte sova osv... DUBBELBLÄÄÄÄÄ!

Så nu har jag verkligen kräkt av mig massor! Och om jag inte bloggar på ett tag så vet ni att jag finns här ändå, läser era bloggar och försöker hänga med. Vem vet, snart har jag kanske något skoj att skriva om!

  Mina älskade barn, ni är det mest värdefulla jag har!

Over and out!

Over and out!