... för ett långt och gnälligt inlägg. Ibland vill ingenting som jag. Trots att man försöker vara positiv och se framåt så gnager den där känslan hela tiden att jag bara gör andra till lags och ingen åt mitt håll. Jag ska bara finnas, vara, göra och fixa. Jag är för snäll, det är jag medveten om. Men trots att jag under senare år har lärt mig att säga "Nej" så får man bara ännu mer skit för det. Det händer så mycket just nu och mitt i allihop står jag som nav och försöker få allt att snurra åt rätt håll och med rätt kuggar. Men när man hela tiden har någon som kastar grus i maskineriet och när min egen rost börjar tära på kuggarna, då gnisslar jag. Nu gnisslar jag så jag tog en dags "time-out" för mina kollegor ska inte få se mig så här.

Ont i rygg eller foglossning, ischias, träningsvärk, downdip i humör pga smärta och sen den där stora grushögen som ett par personer står och hivar skit från. Eller i vissa fall är det kanske på andra hållet. Ingenting! Ett tomrum mär det egentligen skulle vara ett tydligt engagemang. Då gör man det lätt för sig och drar, skyller på annat och låter andra ta skiten. Tack! Har tyvärr ingen förståelse alls för det beteendet... Så är det när man är "viktig". Man kan skylla på "annat" och bara hoppas på att "någon annan" (jag i detta fallet, ALLTID jag) ska fixa...

Just nu är JAG en stor, klumpig, osocial och ironisk människa att umgås med. Detta går tyvärr ut över de som jag lever med, min man och mina barn. På jobb kan man för det mesta sätta på sig "arbetskostymen" och göra det man måste och sen gå hem och klä av sig dem igen. Om nu kläderna hade passat vill säga... Arbetskläder när man är gravid är ju vad det är när man ska ha unisexkläder. Lika opassformliga som i vanliga fall fast nu har man en stor mage i vägen.

"I mitten av graviditeten mår man som bäst. Man känner sig vackeroch är stolt över sin mage"

Så läste jag häromdan på en mammasida. Det gäller tyvärr inte mig... Känner mig som barbamamma med min klädsamma pung från de tidigare graviditeterna som hänger under magen som en haklapp. Skitsnyggt! "Bältet" som skulle hjälpa mig med mina foglossningar är 4,5 cm brett. Som ett bilbälte. Det viker sig på mitten och skär in i mitt "häng" så jag bränner mig av det. Inte skönt!

Just nu känns det inge skoj att vara mig. Den fysiska smärtan blandas med den psykiska och jag vet inte vilken som är värst. Just nu är det bara ett blurr. Utan något att se fram emot den närmsta tiden, bara neggis.  Fy fan vad det suger! Inte ens solen skiner på mig idag...

Detta är inte jag! Jag är inte sån här...

Detta är ju jag!

Over and out!