Känns att det är fredag.  Slut i hela kroppen och knoppen, ischiashelvetet börjar infinna sig och humöret är dalande. Känns som om allt går emot mig och att jag misslyckas i allt jag gör. Gnäll och skällkärringen är ingen rolig tant att umgås med och jag vill helst att hon drar dit pepparn växer. Lider med min stackars make som inte vet om jag skäller eller bara gnäller. Det skapar irritationer som bara är onödiga. Han får skylla på hormonerna, jag hoppas oxå på att det är dessa som spökar.

Jag stångar pannan blodig men får bara skit tillbaka. Jag försöker och gör så gott jag kan men otacken är just nu min lön. Gravid samtidigt som man har tonåringar att stångas med/för/om? Just nu är detta bara jobbigt att behöva bära på så jag måste få ut det! Jag älskar mina barn över allt annat! Varför kan de inte fortsätta vara så okomplicerade som de är när de är små?! Detta kommer bli en följetong så jag avslutar nu, innan jag skriver för mycket och gör fel igen. Skadar mer än vad jag rehabiliterar mig själv. Jag finns här, jag kan nog inte göra mer i detta läge...

Bara för att irritera någon ska jag passa på att gratulera Vickan. Och tuppen Daniel. Att ni visar upp er bevisar bara att ni är lika dödliga som vi andra. Önskar er all lycka i världen och hoppas att lilla Estelle får en barndom utan hysteriska kändisreporters i hasorna. Så, låt nu denna familj vara! Låt nu Vickan få amma i fred, Daniel få byta bajsblöjor och mormor Silvia få torka rapkräk från morfar knugens axel.

Hoppas att jag slipper det pressuppbådet vid KK i september när det är dax   

Nu längtar jag efter sol, vår och värme. Det kliar i mina fingrar och jag vill ta tag i min trädgård! Avreagera mig och strö min energi på annat än gnäll...

Over and out!