En egen ängel i mitt "rum"...

Det har gått 2 år i dag. 2 år sen jag såg livet passera, mina värsta farhågor upplevas. Blåljus, "ont" och illamående. Den dagen som förändrade mitt liv och fick mig att inse att jag inte är odödlig. Dagen då den där urmoderskraften besökte mig, ni vet den som uppstår när någon gör något mot ens barn. Ilskan, den enorma vreden!

Den kan jag ibland uppleva och komma ihåg efteråt. Jag kommer ihåg att jag slet mig ur bilen och slet ut alla barnen och sen vet jag inte mycket mer. Där fanns någon... En vänlig själ som höll om och någon som vakade över oss. Fast jag kan inte släppa den ilska jag känner mot den man som gjorde detta mot mig och mina barn! Rör inte mina barn eller mig igen för då sliter jag sönder dig. Urmodern inom mig ser till att jag klarar av det. Den dagen höll den någon tillbaka mig. Min ängel?

2 år senare sitter jag här och bloggar om eländet. Har det redan gått 2 år? Jag passerar platsen nästan dagligen och har gjort det under flera år så det känns ingenting. Men idag snörpte det till sig i bröster och tårarna kom. Tankarna snurrade...

Det är nog allt jag orkar skriva om det i dag. Jag är fortfarade i ett skede där jag är glad att jag överlevde men bitter över att han inte fick något straff för vad han gjorde mot oss.

Over and out!