Ni vet de där dagarna som börjar i total meningslöshet och man känner sig nere och smetad i skosulorna. Man går där och tar skit och drar benen efter sig, försöker hålla sig undan och "sköta sitt" trots att man hör hur det tisslas och tasslas. Sen ungefär samtidigt som man är på väg att dra något gammalt över sig och gå under jord så händer något som gör att pulsen rusar, allt ställs på ända och beslutsångesten snurrar i ultrarapid runt omkring. DÅ! Det är då man bestämmer sig och hoppas på att beslutet är rätt och man intalar sig att detta kommer gå skitbra.

Så har min dag varit. Jag fick ett sms i eftermiddags angående min älskade hårboll och det var då jag bestämde mig; Bära eller brista! Nu får det bara bära!

Så i morgon åker han... Har jag gjort rätt? Den som lever får se. Jag packade in mig och resten av tjejligan i bilen och körde upp till honom för lite "sista-minuten-gos" och ihopplockninga av tillhörigheter.

Vemodigt känns det men ändå så rätt. Han kommer få det toppen! Jag återkommer med mer info när jag har fortsättningen.

     Men det är en glad och fin kille jag skickar iväg. E har absolut inget att skämmas för, han är i jättefint skick.

Det är bara jag som känner mig som ett vrak!

Då morgondagen lär bli ungefär lika kaotisk som eftermiddagen idag så ska jag "strutsa" en liten stund. Kram på er, alla som jag känner, alla mina vänner och de som tror de bestämmer...

Over and out!