kicki

8 augusti 2011 17:57

jag förstår dig!
visst kan intressen komma o gå...men de som i själ och hjärta är en del av en själv...de går nog inte att bara kapa av helt o fullt...
stor kram

caisisen

8 augusti 2011 18:36

Just nu känns det lite som "limbo" oxå. Jag vill gärna rida någon dag emellanåt, har funderat på att bli medryttare (har ev ett objekt i byn) men känns korkat att vara medryttare när man lämnat bort sin egen häst pga tidsbrist. Tankarna maler, saknaden växer, avståndet till ridningen blir större... Jag VET att jag aldrig kommer släppa helt men nu känns det så definitivt att inte ha något alls! Knäpp är man allt ibland...

Kramen

Stina

8 augusti 2011 18:24

Kramar om !!

Jag la av med hästar under 12 års tid, hela tiden satt saknaden som ett stor tagg och skavde inom mig.
Det är ett sätt att leva för mig idag och jag kommer aldrig igen ge upp det, men under tiden jag avstod hade jag varken tid eller pengar så jag vet att jag gjorde rätt.
Du kommer igen Carin !
Bamsekram !

caisisen

8 augusti 2011 18:32

Tack, de orden värmer. Kramen

Tina

8 augusti 2011 21:24

Man FÅR känna så..helt ok och inget konstigt med tanke på din lååååånga erfarenhet av världens vackraste djur :) många många styrkekramar till dig <3

caisisen

8 augusti 2011 21:37

Tänk om han inte varit en 650-kilosklump och han nöjde sig med en långpromenad på kvällen, fick plats i en bia-bädd och kunde följa med överrallt, inte varit pälsklädd och allergiframkallande...?

Saknar mest att trycka in näsan i halsen och bara lukta, blås-hälsa och höra hans *hum-hum-hum* när man plockar upp morötter...

Kram på dig Tina, jag måste verkligen ta mig tid att komma upp snart!

Ida

8 augusti 2011 21:27

Jag saknar också dom där stora djuren som får en att må så bra. På många sätt är det ju inte bara en hobby och avkoppling, det är ju en underbar vän man har i en häst också! Dyker rätt häst upp så SKA jag hitta tid till att rida igen, det är ett som är säkert! För vad är egentligen bättre än att komma ut i stallet och höra hästarna gnägga, mumsa på hö, rida en tur i skogen eller köra ett jobbigt pass på banan? Nja, finns det inte mycket som slår det i mina ögon!

caisisen

8 augusti 2011 21:32

Tack vännen! Precis så känner jag oxå! Men inte just nu... Men jag vill ändå! Sen när vi blir vuxna kan vi dela en korsning fallabella/shire?! *S* Kramen

Ann

8 augusti 2011 21:46

Det är en livsstil och jag förstår att du saknar den... :(
Men din/er tid kommer, det är inte alltid i livet som det går som man vill...
Men det gör inte den där tomkänslan lättare.

Skickar många varma styrkekramar till dig!

caisisen

8 augusti 2011 22:01

Visst är det så!

Kan inte mer än att hålla med...

Kramen

Viveca

9 augusti 2011 03:34

Förstår hur du känner. Själv har jag ju skaffat egem häst på äldre dar så jag har kanske inte saknat att "ha" häst, men nu när jag har det så vet jag vad som saknats i mitt liv. Ibland så funderar jag över både ekonomi och tid och hur det skulle vara om jag var tvungen att göra avkall på hästeriet. Den tanken vågar jag knappt tänka helt och fullt. Många kramar och är du i krokarna så är du välkommen på en tur och lite mys och gos:)

caisisen

9 augusti 2011 05:42

Jag vet ju rent realistiskt att jag INTE ska ha häst på ett tag framöver. Det beslutet står fast! Men saknaden är ändå enorm då jag har haft häst i drygt 20 år dagligen (med avkall på några månader hit och dit pga graviditet/småbarn). Nu börjar jag känna det där krypet i kroppen. Samtidigt vet jag att hösten kommer bli tuff på jobbet och mina barn kräver allt mer tid...

Inga planer på västkustbesök men ska ha det i åtanke! Kramen

Sarah

9 augusti 2011 10:52

*kramar om hårt*