Helt otroligt! Trodde i ett tidigt skede av denna arbetsvecka att jag vid denna tiden idag skulle ligga paketerad i en låda på psyk eller bårhuset men tanten verkar ha klarat sig. En fjäder i hatten!

MEN nu till martyr-tanten igen. Jag fick idag ta emot väldigt fin och positiv kritik från en av de jag träffar (inte jobbar med/mot) dagligen. Dagen inleddes aningen pressat med ytterligare en sjukfrånvaro och ännu mer stul. När jag kl 11.30 fick rycka ut som ute-truckis och bråka med dylik 6-tons diseltruck kände jag att tårarna brännde bakom ögonen, stressen stod i nacken och den begynnande (ej helt obekanta) huvudvärken gjorde sig påmind. DÅ! Då stannade denna man mig, mitt i vår enda körväg genom hela området och sa: "Du vet att du är väldigt duktig på vad du gör va? Många jag har snackat med har berömt dig för dessa dagarna."

BUHUUUUUU! Tårarna brände bakom ögonlocken och ett pressat "Jag gör bara mitt jobb men tack" kom över mina läppar innan jag snörvlande och hickande körde därifrån. VARFÖR är jag så usel på att ta emot sånt? Varför kan man inte bara vara stolt över sin prestation? Men dessa ord som han sa kommer jag bära med mig. Alltid. Bekräftelse. Trots att det tar ett tag innan de sjunker in.

Innan vi slutade samlade jag ihop "mitt gäng" och berömde dem för att de klarat sig utan mig när jag yrade runt och fixade med allt annat. De fick mer muffins och en applåd av mig och alla tog nog åt sig av den kritiken. Sen berättade jag för dem att det där med "teamledare" är inget för mig. Jag vill helst inte ha personalansvar utan vill helst jobba självständigt och vara just "problemlösare". Fast denna veckan har jag haft så ofantligt mycket av allt känns det som. Men jag är en erfarenhet rikare och en vecka äldre.

Håller nu tummarna för att detta kan vara början på något nytt i mitt liv, att jag kan komma vidare och visa att "jag kan".

Nu är hjärnan seg och kroppen trött. Men alla barnen är hemma, huset är som sig bör och morgondagen planerad. Det blir Ribban med tjejligan och fälttävlan!

Over and out!