Efter de senaste dagarnas kaos i Norge så har jag knappt haft lust att skriva om min obetydliga och triviala vardag. Jag har läst bloggar som handlar om att leva och att ha överlevt tragedin på Utöya. Jag har gråtit, funderat, gråtit lite till och blivit chokerad över dessa människors fruktansvärda fredag. Jag har blivit stärkt av att läsa anhörigas skildringar av det inträffade och försökt finna det rena ordet i allt hat som har väkts. Hatet... Avskyn för denna, som en bloggare skriver, Icke-människa. Att en person kan åsamka så mycket skada, lidande och trauma.

För även om jag varken känner någon som har varit med på Utöya eller i Oslo eller vad jag vet just nu, inte känner någon som i sin tur känner någon så känns det som detta är gjort mot mig. Mot mina nära. Som om någon har vanhelgat det finaste vi i norden äger- gemenskapen. Och demokratin. Det fria ordet. Men framförallt har denna "icke-människa" gjort det som är tabu, även inom kriminella kretsar, mördat barn. Illa berörd, bedrövad och gråtfärdig finner jag ändå glädjen i att mina barn lever, mår bra och finns. Eller som min mor sa när hon ringde mig i lördags; "Vi, pappa och jag, är så enormt tacksamma att du är där i andra änden"

Jag är tacksam att du som läser är där i andra änden. Tacksam att du finns, att du bryr dig och att du läser. Tack! För idag är mina problem och vardags-dramatik triviala i jämförelse med vad som finns runtomkring...

Men mest tacksam är jag över dessa tre. Att de andas och lever. Mina goda ting är tre; Vavlan, Ebban och Lillprins Bus!

Over and out!