Allting rullar på för mig och livet dansar lite på lätta moln. Det ena vuxna beslutet avlöser det andra och denna uppåtkurva fortsätter, trots att jag springer runt i mitt ekorrhjul och har tunnelseende. JAG mår bra!

Däremot lider jag av att flera av mina vänner har haft det tufft sista tiden och allt kulminerade lite idag.

Alla vi som har/har haft djur vet att de lever inte lika länge som oss (förutsatt att du nu inte har en landskölpadda som kan bli 120-130 år). Djur avlöser varann, antingen genom ålder, sjukdom eller olycksfall. De finns hos oss på lånad tid ibland, vissa kortare än andra. Det finaste som finns är att vara med när ett nytt liv föds och man får se de första andetagen och som djurägare är det ett privilegium att få närvara vid en förlossning, vare sig det är en katt, en hund eller en häst. Jag har närvarat vid samtliga av ovanstående. Vissa förlossningar mer dramatiska än andra men den som jag hade tänkt dela med mig av är den mest hjärtskärande. Inte för mig som hästmänniska utan för mig personligen.

Min älskade Flying Dove hade efter fina resultat på hoppbanorna knackat lite i benen så vi bestämde oss att betäcka henne innan det blev för sent så en dag i april 2001 körde jag ner till Flyinge och hade dejt med veterinär och "Flyan" hade dejt med...sprutan?!

Efter många dryga månader och mängder av vaknätter var det sen dax! Segt var det... Hon varken vaxade eller visade någon temphöjning på kvällarna MEN (gårdsägaren körde 06.55 hemifrån och hade tittat till precis innan OCH ringt mig och jag var på plats 07.15) i ett obevakat ögonblick hann hon föla. När jag stiger in i stallet så möter jag ett skräckslaget sto som förtvivlat försöker få upp sitt föl. Jag drar åt mig filtar och handdukar och slänger mig ner i boxen och börjar massera och ge konstgjord andning.... Ingenting hjälper. Fölet är dött. Mitt föl. Min älskade lilla fölis... Alla dessa månaders vänta, förhoppning, planering och namnväljande... Ville inte döpa henne... Hon fick ändå det namnet som var givet: La Guardia, precis som flygplatsen... Hoppet flög iväg där! Den dagen svor jag sakta för mig själv att aldrig mera våndas i 11 månader. Aldrig mer våga mig på att ha ett sto med föl. Timmarna som följde den där förmiddagen var hemska!

Den där kylslagna dagen i april 2002 var nog den värsta i mitt liv. Den dagen dog mycket av min naiva syn på livet och jag fick möta döden närmre än någon gång innan. Den dagen vill jag aldrig mer återuppleva!

Även om det var ett liv som jag aldrig fick uppleva så var det en del av mig som sörjde denna vackra skapelse. Sorgen efter ett djur kan vara minst lika jobbig som sorgen efter en nära anhörig. Livet är dyrbart så njut av varje ögonblick du får uppleva det tillsammans med dem du älskar, människa som djur.

Tänkte bara dela med mig av MIN sorg och vånda.

Och för er som sörjer, gråt! Var ledsen, bearbeta sorgen och var arg, förbannad, tom, känslosam! Jag tror man bearbetar sorgen på olika sätt men det viktigaste är att man inte förskjuter och förtränger.

Långt inlägg, massor av ord! Massor med känslor som vaknade...

Lilla Albin, spring du ut i det gröna och jaga rätt på La Guardia åt mig. Ge henne en puss och njut av de evigt gröna uppe i Trappalanda...

Avslutar med en bild på mina älskade killar, bara för att de är så fina!

Over and out!